Eas(y)t

Året var 2011 och mitt 15-åriga jag satt och lyssnade på min, dåvarande, favoritartist Daniel Adams-Rays sommarprat. Under programmet berättade Daniel att han strax innan debutalbumet "Svart, vitt och allt däremellan" lanserades åkte till New York där han kom att köpa en velodromcykel. Lyssnade på Daniels historier om när han cyklar runt Manhattan, över till Williamsburg och bort till Jay Z:s projects drömde jag mig bort till New York sittandes på en velodromcykel, utan att ens veta vad det var. Jag googlade "velodromcykel" och började läsa några sökträffar om velodromracing och den subkultur som växt fram ur den gamla sporten. Några lästa sökträffar senare var jag såld på fixed gear kulturen.

 

För er som inte hört talas om fixed gear så är det en benämning på en cykel med ett modifierat drev. Drevet är konstruerat på ett sätt så att drevet endast rör på sig när man trampar. Trampar man baklänges snurrar hjulet baklänges. Detta innebär att man alltid måste trampa för att röra sig framåt på cykeln, det går med andra ord inte att stå och vila på pedalerna medan cykeln rullar. Att fixed gear entusiaster i regel tar bort bromsarna och i stället bromsar genom att raskt stanna pedalerna ökade min attraktion för fenomenet.

 

För att addera lite mer kuriosa i ämnet så ska det tilläggas att det var cykelbud i New York som började med att modifiera och skala av cyklarna de använde. Delvis för att det skulle gå snabbare att cykla på en avskalad cykel utan skit som pakethållare, stänkskärm och bromsar men också för att faran i att cykla utan bromsar, extremt snabbt, i en extremt trafikerad stad där djungels lag råder i trafiken ger en rejäl kick.

 

Fixed gear är farligt, olagligt och vackert. Tre punkter som direkt gör mig såld på ett ämne. De estetisk vackra cyklarna från 70-talet i urbana stadmiljöer blev direkt en inspirationskälla. Några veckor senare köpte jag en Montebecaneracer från 80-talet där tanken var att göra om den till en fixie. Ett projekt jag planerar att fullborda i sommar.

 

Inspiration: